Hur hundträning speglas av vårt samhälle

Vill börja med att vara tydlig med att när jag säger hundträning menar jag även hunduppfostran, då jag är en av dem som anser att träning och uppfostran är samma sak. Vi kan inte skilja på inlärning och inlärning, bara för att den ena sker på en träningsplan och den andra i hemmet eller att den ena är kontrollerad av oss och den andra händer när vi vill ha en paus framför TV:n. Inlärning sker på samma sätt, oavsett var eller när, så varför ska vi använda olika metoder eller göra på olika sätt under träning eller uppfostran…?

 
Tillbaka till ämnet:
Samhället är till stor del uppbyggd på straff eller hot om straff. Vi har fängelser, böter och andra anmärkningar av fel beteende. Man kanske får höra när man gjort något fel på jobbet eller glömt handla något till hemmet.
 
Bra uppförande och rätt beteende förväntas av oss, kanske och ofta, utan någon uppmärksamhet. Vi ska veta vad som är rätt och fel och hålla oss till det. Helst utan lön för mödan, en klapp på axeln eller hejarop. Det ska bara göras. Men gör någon fel, då blir det minsann livat. Är detta rimligt? Och är detta kanske något som speglar hur vi tränar våra hundar?
 
Vi förväntar oss att de ska veta rätt och fel. Och gör de fel ska de få veta det. Och visst, kan de få en köttbulle i början, när de lär sig vad som är rätt, men när vi anser att de kan uppgiften, då ska den helst ske utan lön eller belöning. Är det rimligt? Varför ska man fortsätta jobba eller göra uppgifter som man kanske inte är motiverad att göra, utan lön? Ja, kanske reflekteras även detta i vårt samhälle, där arbetsgivare drar in på personal, där personal får mer och mer ansvar (var och varannan blir utbränd), men oftast förblir lönen densamma.
Varför uppmärksammar vi inte det bra? Varenda gång din arbetskompis eller din hund gör något bra, oavsett om det är förväntat, rätt, självklart eller en helt ny grej – uppmärksamma detta! Tänk vilken energi och positivitet som skulle spridas. Tänk vad lätt det skulle vara att göra rätt om man visste att det uppskattades, man fick något för det eller bara att känna positiviteten spridas när alla fokuserar på det som är bra och inte det som är dåligt!

”Det går ju inte att träna en tuff bruksras med köttbullar!”

Detta är ett inlägg jag gått och funderat på länge, men som jag inte riktigt får någon rätsida på…

Hur funkar det egentligen med att individanpassa träning och behöver man använda olika inlärningsmetoder och inlärningsprinciper på olika raser?

När man diskuterar träning av hundar så är det ofta någon som kommer med kommentaren: ”ja, men det fungerar inte på min hund” eller ”min hund kräver hårdare tag” eller kanske ”jag har ju en schäfer, en brukshund, inte en liten pudel…”. Men vad menar de egentligen? Att det inte fungerar att använda sig av godis och positiv förstärkning på vissa raser? För det stämmer ju inte, vi använder ju oss av de metoderna med lejon, noshörningar och björnar, då borde det ju fungera på alla hundar!

Självklart ska vi individanpassa träningen! Men det betyder ju inte att vissa behöver bestraffning för att lära sig eller att man måste ta till ”hårdare” metoder för att de ska förstå? Att anpassa träningen efter individen är ju inte att välja mellan positiv förstärkning eller bestraffning!

Jag anser att individanpassningen sker genom att man väljer en belöning som just den hunden gillar, man tar ut ett avstånd till en annan hund som fungerar för just den individen, man har en belöningsfrekvens som gör att just den individen inte blir frustrerad och så vidare. Att individanpassa innebär också att man tar hänsyn till denna individs tidigare erfarenheter, arv och situationen den befinner sig i just nu. Man individanpassar alltså de små detaljerna i varje träningsupplägg, men inte hela träningsprincipen! Man kan alltså fortfarande använda positiv förstärkning till ALLA individer, det funkar!

Men varför blir det så fel här då? Varför tror en del att individanpassning är att inte kunna använda snälla metoder? Varför tycker en del att deras hundar behöver ett hårdare tag för att lyssna?

Läste nånstans att det verkar som att vallhundsraser, såsom till exempel schäfer, som jag ofta får höra att man måste vara hård mot, skulle kunna vara lättare att dressera med negativ förstärkning än andra raser. Detta för att dessa hundar oftare svarar på en korrigering med att bli ännu mer intensiva i sin kontakt med föraren.  Det finns även forskning på att hunden blir mer uppmärksamhetssökande när den tränas med både negativ och positiv förstärkning (läs mer i mitt inlägg om operant inlärning).

Att hunden visar ägaren mer uppmärksamhet tolkas alltså i detta fall som att hunden behöver tränas med den metoden, men egentligen gör den allt för att försöka lugna föraren…

Så kan det vara så att de raser som anses vara tuffa ”svarar bättre” än andra raser på bestraffning eller hårdare metoder och därför anser man att man måste använda dessa, för de fungerar ju? Är det de raser vi avlat mest på som lättast går att bestraffa? För det har visat sig att vargar (och jag har hört detsamma om ur-raser) inte kan tränas med annat än positiv förstärkning, då de väljer att inte vara med om någon annan metod används.

Eller är det så att de ”tuffare” raserna kräver hårdare bestraffning för att lyssna än en liten sällskapshund? Och därför anser man att man måste vara hårdare?

Oavsett så låter det ju underligt att man MÅSTE träna en schäfer eller rottweiler med hårdare metoder, när en varg kan tränas med godis? Och varför ska vi använda hårdare metoder på hundarna bara för att de under så många år med oss lärt sig att hantera detta utan att säga ifrån?

MYTHBUSTING MONDAY: The belief that "SOME dogs need [insert aversive method or tool]."Aversive: Anything a dog would…

Opslået af 4Paws University på 27. marts 2017

BAT – behaviour adjustment training

Jag har varit på kurs i BAT (behaviour adjustment training) med skaparen av konceptet Grisha Stewart. 

Det var en väldigt givande kurs som gav mig mycket nytt att tänka på och flera nya verktyg att arbeta med i både min egen hundträning och det jag lär ut i mina kurser, föreläsningar och beteendekonsultationer.

BAT låter hunden ha huvudrollen och vi människor får ha birollen.

BAT innebär koppelhantering och att kunna läsa hundens signaler. När vi tränar BAT så låter vi hunden inspektera miljön, vi stannar hunden sakta om den kommer för nära triggern (hunden, bilen eller vad det kan vara) eller är på väg rakt mot triggern och vi kallar på hunden om den blir för spänd eller exalterad, detta långt innan ett eventuellt utfall sker. Träningen börjar när hunden upptäcker triggern. När vi tränar vill vi inte kontrollera hundens rörelser (vi vill hellre kontrollera miljön). Vi vill ge hunden tid att ta in information. Vi människor är därför tysta och försöker att inte påverka hunden så mycket på promenaden. Därför används också ett koppel på 5 meter – hunden ska känna sig fri.

I BAT använder vi inte så mycket belöningar som kommer från föraren, för att vi vill att hunden ska lära sig att välja rätt även när vi inte är med samt att det beteende de väljer är förstärkande i sig. Att ha kontroll över en situation är en primär förstärkare och kan ses som belöning hos alla djur.

Vi följer hunden och låter den ta egna beslut, men ibland kan den behöva hjälp. Fokuserar den på triggern i mer än 2 sekunder – behöver den hjälp att släppa fokus? Går upphetsningsnivån upp eller ner? Går nosen igång eller blir hunden stelare? Beroende på om hunden blir mer eller mindre exalterad av triggers så kallar vi bort hunden och belönar eller låter hunden välja att göra något annat.

När det kommer till BAT så gäller det att jobba i en intressant miljö, triggern behöver/ska inte vara det mest intressanta. Kontrollera miljön så det inte dyker upp någon oväntad eller så någon blir trängd. Man kan göra en ”Snuffle Park” (ställe med massa roliga saker att lukta på och undersöka) för att göra miljön mer intressant men den kan också användas för nedvarvning efteråt. BAT tränar vi i olika miljöer, på olika tider och med olika triggers så att hunden/bilen eller vad det nu är inte blir en antecedent/signal för träningen.

Vi ser till att jobba i grönt och blått område, på stranden.

Eftersom BAT kanske inte alltid är möjligt att utföra finns nödlösningar för vanliga promenader eller om något oväntat händer. Dessa ska tränas in så de sitter när akutläget händer:

U-turn: Snabb flykt om en trigger dyker upp. Hund vid sidan, människa backar och säger en signal, klicka när hunden vänder, belöna när hunden svänger runt och går med, belöna för fokus.

Treat Party Recall: Upprepa belöningsordet varje gång du sätter ner en godis, gör det många gånger. 3 gånger dagligen 15-20 sekunder. Överraskande och mumsigt!

Touch: Nostarget och ta med hunden från triggern.

Vindrutelek: titta – belöning – titta – belöning. Huvudet ska gå som en vindrutetorkare.

Find it: kasta godis på marken och gör en sökövning bort från triggern.

Har du en reaktiv hund (en hund som reagerar med hög intensitet på triggers) så är detta en jättebra metod att använda! Om du vill ha hjälp med upplägg och träning, hör gärna av dig till mig!

Resursförsvar och vaktande av matskål

Det är mycket myter som florerar kring vaktandet av mat och hur man ska hantera detta. Ofta läser man att om du har problem med en hund som morrar vid matskålen så ska du ta ifrån den maten lite då och då eller visa att det är du som bestämmer (hur man nu gör detta framgår ofta inte).

Emotionsetologen Astrid Söderquist har skrivit om detta i ett inlägg på Facebook tidigare och det är så himla viktigt!

Jag tycker det är så hemskt när dessa dåliga råd om att ta maten från hunden florerar på sociala medier och ser bara framför mig hur det kommer att bli värre och värre och till sist blir någon biten eller så avlivas hunden.

Hund, Snappy, Brun, Tand, Ben, Försvara, Baring Tänder

Anledningen till resursförsvar hos hund är att de har något de tycker är värdefullt och inte vill bli av med den. De är inte trygga i situationen och är rädd att bli av med något värdefullt. De är alltså osäkra på dina intentioner och visar med sitt kroppsspråk eller vokalisering att den inte vill att du kommer närmare. De kommunicerar med oss, så varför lyssnar vi inte?

Vi vill ju alltså inte ta bort matskålen när de äter och därmed uppfylla vår hunds förväntningar om att vi inte är att lita på och dessutom inte lyssnar när de pratar. Vi vill träna tillit och öka vår hunds självförtroende.

Emotionsetologen beskriver i sitt inlägg en artikel som studerat resursförsvar och kommit till slutsatsen att:

Dessa tre faktorer minskar resursförsvar:

– Att ge sin hund extra goda matbitar när den äter sin mat

– Att träna sin hund med positiv förstärkning

– Att träna en signal för loss med sin hund

Dessa faktorer ökar resursförsvar:

– Att ta bort matskålen från din hund när den äter

– Att träna din hund med positiv bestraffning

Källa:

Jacobs J.A., Coe J.B., Pearl D.L., Widowski T.M. & Nie L. 2017. Factors associated with canine resource guarding behaviour in the presence of people: A cross-sectional survey of dog owners. Preventive Veterinary Medicine. In Press.

Aktiveringsmatta DIY!

Med jämna mellanrum kommer denna sortens matta upp i sociala medier. Den är superbra som aktivering, att gömma mat eller godis i, och jättelätt att göra själv! 🙂

Här använder Ronja den!

Du gör den lätt med en gummimatta (finns på Ikea, rusta, jysk m.fl.) och filtar i fleece (eller tyg efter eget tycke) som du klipper i remsor och knyter fast i mattan.

Så här:

Ha en trevlig dag!

Hur upplevs djurens stress hos veterinären?

Jag och min etologkollega Gabriella Niegemann har under 2016-2017 gjort en rapport om djurens upplevelse hos veterinären i Sverige. Läs sammanfattning och slutsats här! Hela artikeln finns i länken längst ner i texten.

Sammanfattning

Rädsla hos veterinären är ett viktigt ämne för både djurens välfärd och personalens arbetsklimat. Studier visar att ålder, kön och tidigare erfarenheter är associerade med beteenden som indikerar rädsla på veterinärkliniken. Flera studier visar att över hälften av alla djur som kommer till veterinärkliniken visar stress och rädsla. Rädsla, stress och ångest vid veterinärbesök påverkar både djuren och djurhälsopersonalen negativt genom bland annat stresspåslag, feldiagnosticering och ökad skaderisk. För att belysa hur stort problemet är i Sverige, vad man gör åt det idag och hur man kan förbättra situationen har vi genomfört en webbenkätundersökning. Syftet med denna enkätundersökning var att få ett underlag och en grund till att utveckla en svensk certifiering inom stressfri behandling på veterinärkliniker. Målet med certifieringen är att öka djurpersonalens kunskap om beteende, hantering och stress hos djuren de behandlar.

Två separata enkäter har skickats ut; en till djurägare och en till djurhälsopersonal med frågor om djurens upplevda stress/osäkerhet/rädsla (SOR) på veterinärklinik. 673 respektive 206 personer svarade på enkäterna. I enkäten svarade djurägarna på bland annat vilka moment som upplevs mest stressfullt, hur miljön upplevs och hur man skulle vilja att personalen agerade. Personalen har fått liknande frågor om till exempel vilka moment som är jobbigast för djuret och vad de gör för att lugna djuret. Vårt resultat visar att 82% av djurägarna någon gång har upplevt stress, osäkerhet eller rädsla hos sitt djur, medan 48% av personalen anser att 51–75% av djuren som besöker verksamheten är stressade/osäkra/rädda. Endast 5 % av personalen i undersökningen ansåg att 76–100 % av djuren upplevde SOR.

Slutsats

Varför är det så viktigt att minska stress, rädsla och ångest vid veterinärbesök? Stress, rädsla och ångest ger inte bara dålig välfärd för våra djur, det ökar även risken för feldiagnosticeringar av utredningspatienter, förlänger läkningsprocessen hos de sjuka djuren och ökar risken för aggression vilket kan innebära ett arbetsmiljöproblem för personalen i och med skaderisken.  Att arbeta för att förebygga stress, osäkerhet och rädsla hos patienterna ger en bättre arbetsmiljö, en ökad djurvälfärd och minskar stressrelaterade kliniska problem. Lika viktigt är kundaspekten, en kund som märker att kliniken anstränger sig för att göra besöket så trevligt som möjligt blir förhoppningsvis en nöjd och återkommande kund.

Precis som i flertalet publicerade studier kan vi i vår studie se att det förkommer stress, rädsla och ångest på våra veterinärkliniker och djursjukhus. Vår studie visar även att det finns en skillnad i upplevelsen av stress, osäkerhet och rädsla hos djuren vid veterinärbesök mellan djurägare och personal. Kunskap och utbildning inom etologi och stressfri hantering är en viktig del i arbetet för att minska stress, osäkerhet och rädsla vid veterinärbesök, både för djurhälsopersonal och djurägare.

Läs hela artikeln på länken nedan!

Djurägares och djurhälsopersonals upplevelse av djurs besök på veterinärkliniken. Jannice Kindsjö och Gabriella Niegemann. 2017

Skvallerträning

I många hundforum ser jag att det tipsas om skvallerträning. Hundmöten, bilar, skällande. Ja, alltid kommer det ett tips om skvallerträning. Och jag gillar det! 🙂

Men vad är det egentligen och när kan jag använda det?

Målet med skvallerträning är att hunden ska komma till ägaren och säga till att den sett något (det som den tidigare kanske gjort utfall mot). Och såklart får den en belöning för att den säger till.

Men hur kommer jag dit, från att hunden står och skäller som en galning eller kastar sig i kopplet eller hoppar som en studsboll?!?

Jo – nyckeln är avstånd. Du måste börja träningen på det avstånd där hunden kan ta en godis och innan alla kast i kopplet och skall börjat. Innan hunden börjar med alla dessa tokiga saker så kommer det finnas små tecken. Kanske fryser hunden till en halv sekund, stirrar på den saken som utlöser en reaktion. Där flyger det en godis in i munnen. OJ! Och så gör man massa gånger.

Till man en dag vågar vänta en sekund när hunden fryser till. Och man kollar på hunden. Vad gör den? Det tar lite extra tid, hjärnan arbetar. Och helt plötsligt vänder sig hunden mot dig. ”Matte! Var är min godis? Den där läskiga hunden betyder ju godis? Var är det?” Då belönar vi massor och kanske byter vi riktning, eller går och gör någon rolig aktivitet. Vissa hundar (de flesta?) klarar inte av att efter skvallret fortsätta mot hunden/bilen/katten utan att det blir för svårt. Blir det för svårt så kommer den där reaktionen som vi inte vill ha. Så en riktningsändring eller en sväng ut från vägen för aktivitet kan vara en bra idé (bild från Karen Pryor).

Skvallerträning kan användas för att ändra känslor genom motbetingning. Och egentligen alla möjliga känslor. Det spelar ingen roll om hundmötet är jobbigt på grund av rädsla, exaltation eller frustration. Skvallerträning fungerar i alla de tillfällena. Men hallå, lugn nu. Vad är motbetingning? Motbetingning är när du ändrar hundens känslor och därmed reaktioner och beteende med hjälp av något som hunden gillar, som till exempel godis:

Motbetingning:
Innan träning kan det se ut så här:

Annan hund > rädd och skäller
Under träning
Annan hund > godis > gladare och mer positiv
Efter träning
Annan hund > glad och positiv

Exempel där du kan använda skvallerträning:
– Hundmöten
– Reaktioner på diverse fordon
– Skällande på ljud utanför boendet
– Jaktbeteenden, andra djur

Egentligen alla saker där du får en reaktion av hunden som du inte vill ha. På videon ser vi Ronja skvallra på dovhjort. Vi ser att hon fryser till innan reaktionen, som nu är att komma tillbaka och säga till mig 🙂

Separationsångest hos hund

Separationsångest är en del av paniksystemet, en av de sju grundkänslorna. Det är en djupt rotad och uråldrig känsla. Den är troligtvis utvecklad för att hålla ihop en flock/grupp/familj och skydda mot fara. I värsta fall känns separationsångest som en ren panikattack.

Det är ju inget vi önskar våra älskade hundar, eller hur? Ändå är det upp till hälften av alla hundar som någon gång lider av separationsångest och en av sex som känner det regelbundet. Orsakerna kan säkert vara många; ingen eller dålig ensamhetsträning, individer från hem med ”dåliga” eller inga mammor, myter om hur man ska träna hunden att bli självständig eller får valpen flytta från mamman för tidigt…?

Jag vet att det är känsligt att jämföra barn och hundar, men ger mig ut på den tunna isen ändå.

Vi är båda däggdjur och våra hjärnor fungerar ungefär lika. Jag tänker mig situationen med att låta ett barn skrika tills det tystnar är detsamma som mär man stänger dörren mellan sin valp och sig själv. Och väntar på att valpen blir tyst innan man går in igen. För man kan ju inte belöna gnällandet, eller?

Men man har sett att om man låter barn ”skrika tills de tystnar” så kan det skada barnet. Det kan leda till sämre intelligens, sämre hälsa, mer stress och ångest samt mindre samarbetsvillighet. Dessa egenskaper kan dessutom föras vidare till nästa generation. Att agera förebyggande, innan gråten kommer och barnet blir stressat ger större chans till självständiga barn än tvärtom. Barnet lär sig då att lita på världen och att relationer är stöttande. Att ge barnet vad de behöver leder till större självständighet framöver.

Att tvinga någon att bli självständig leder till mer beroende.

Men att jämföra hundar och råttor då, är det ok? Kan det som stämmer för råttor även stämma för hundar?

 Man har sett att om inte råttbebisar har en omhändertagande mor de 10 första dagarna (likställt med 6 månader för människa) i livet så kommer de bli nervösa i nya situationer resten av livet. Råttor som blivit väl omhändertagna växer alltså upp mycket mindre stresskänsliga.

Och kan det som stämmer för apor, även stämma för hundar? Och om apor och hundar kan jämföras, kan vi då jämföra människor och hundar också? Lite bara…

Apor utan mamma men med mycket kontakt av andra unga apor har setts med ett normalt socialt beteende och fungerar bra i en social situation. De uppvisar dock stora problem med förändringar i miljön, såsom korta separationer, senare i livet. Om de haft en fostermamma utvecklar de dock effektiva strategier att hantera sådana situationer med.

Man har ju faktiskt även sett att den tidiga miljön hos hundar (ja, nu är vi äntligen inne på hundar!) har långvariga effekter på beteende och hanteringsstil i stressiga situationer. Man har också sett att det som främst förklarar sambandet med rädslor hos hund är kvalitén av omvårdnaden från mamman och socialiseringen under valptiden.

Bra, omhändertagande och omvårdande mammor är alltså en superviktig del i alla dessa djurs liv. Men vad händer då när de tas ifrån sin mamma? Kan det påverka hur den utvecklas hos oss djurägare?

Vissa studier visar att den känsligaste tiden hos valpen är mellan 6-8 veckor och att separera mamma-valp här ökar risken för problembeteenden som vuxna.

Och en tvist i Karolinas inlägg (länk nedan) är då hon jämför katter och hundar. Där kattens sociala fönster är mellan 2-7 veckor och hundars är mellan 3-12. Men. Den lagliga åldern att sälja (och troligtvis då de flesta säljs) katter är vid 12 veckor och hundar vid 8 veckor. Något att fundera på…

Hur ska man då göra för att träna hunden att vara själv?
Separationsångest kan visa sig genom en mängd olika beteenden som skällande, gnällande, ylande, kissa inne, klösa och gräva, tugga på saker, orolighet, rastlöshet, kräkningar och diarré. Men vi kan nog anta att de flesta hundar mer eller mindre känner separationsångest när de lämnas ensamma. Och hur underlättar vi då för dem?

Träningen går till så att vi lämnar hunden, i så lång tid som hunden klarar utan att bli rädd och orolig. Detta är mycket individuellt. När vi kommer tillbaka kan vi ge en godsak eller bara ge hunden en snäll klapp. Det behöver inte vara en stor grej. Sen fortsätter vi med det vi höll på med innan. Man kan också lämna någon grej att tugga på, gå iväg och sen komma tillbaka och fortsätta med sitt. Man får prova sig fram vad som fungerar med sin hund. Men det finns vissa saker att förhålla sig till:

Se till att vara ledig om ni skaffar valp.
När man får hem en valp så ska man inte lämna den ensam. Den behöver tid på sig att vänja sig vid att vara utan mamman och syskonen, att lära känna er och sitt nya hem och att börja känna sig trygg. Under den här tiden så ska man bara vara med valpen och bygga relationen. När den börjar känna sig trygg kan träningen att vara ensam börja – i pyttesmå steg!

Låt den aldrig känna paniken som separationsångest är.
I träningen ska ni se till att ni ligger på en så bra nivå att valpen/hunden inte känner stressen av att vara själv. Om hunden börjar bli stressad då går ni för fort fram. Om hunden utsätts för att vara ensam innan den är redo kommer träningen gå bakåt och det kommer bli svårare att träna den i framtiden.

Bygg trygghet på andra plan av relationen.
Få din hunds förtroende via kontaktövningar och roliga upplevelser, mat och bus, gos och mys. Att bygga upp valpens självförtroende, förtroende och trygghet i hela relationen, i alla situationer kommer göra det lättare för hunden att vara trygg även när den lämnas ensam.

Trygg plats.
Gör en trygg plats som hunden kan vara på när den är ensam. En begränsad yta är ofta bra, men man får prova sig fram vad sin hund tycker är bäst. Ett litet krypin, en varm plats, en mjuk bädd eller under ett bord. Ni märker snart vart hunden söker sig.

Träna när hunden redan är trött.
Passa på att träna när hunden är trött, har varit på en promenad eller har fått mental träning. Tänk också på att hunden ska vara mätt och nöjd, då kommer det vara lättare. Genom att ge hunden de bästa förutsättningarna så ökar vi chanserna till att lyckas.

Belöna ”trötta signaler” (passivitetsträning).
Belöna hunden för att lägga sig själv, gärna en bit från dig. Belöna lugna signaler som att sucka eller vila huvudet. Detta hjälper hunden att vara lugn och gör att det är en känsla som är lätt att gå tillbaka till. Och det vill vi att hunden ska göra när vi tränar den i just detta.

Förutsägbarhet och rutiner.
Att hunden vet att du ska gå och du inte bara smiter iväg har visats minska stressen för hunden. Den kan då förutsäga vad som kommer att hända. Det innebär att om ni har gjort ett bra jobb med träningen så vet hunden inte bara att du går utan också att du kommer tillbaka och då kanske det händer nå kul, eller kommer en godsak. Säg gärna ”kommer snart” eller ”hej då” så har hunden koll.

Variera tiden, det är inte kul om det blir längre för varje gång.
Tänk på att inte bara öka tiden du är borta för varje träningspass. Det som händer då är att hunden vet att du kommer vara borta längre och längre för varje gång vilket kan öka stressen. Så variera tiden du lämnar hunden, men såklart inom intervallet som hunden redan är trygg att vara själv.

Fortsätt läsa ”Separationsångest hos hund”

Om velourträning, köttbullelydnad eller vad det nu kallas…

Ett beteende utförs antingen för att få något man vill ha eller för att undvika något obehagligt, så är det bara. Hunden drar i kopplet för att komma fram snabbare, jag åker till jobbet för att få lön, hunden går inte emot elstängslet för då får den en stöt eller barnet skriker i affären för att få en glass. Så nu är det bara att välja uppfostringsmetod efter denna kunskap. Lätt va?

Vill du att hunden ska göra något för att den vill ha en rolig upplevelse eller göra något för att den är rädd för en obehaglig upplevelse? Svårare än så är det inte.

Positiv förstärkning, där du ger en belöning för rätt beteende, är bara en del av denna velourträning och det upplever jag att folk tycker är lite klurigare att förstå sig på. Alltså man måste ju göra massa saker, istället för att bara korrigera det där felet hunden gör och där blir det jobbigt och missförstånd uppstår… Man måste förekomma beteenden, lära sig att läsa sin hunds signaler och beteende för att inte hamna i den där situationen där jag måste ryta i åt hunden. Man måste veta vad hunden uppskattar och vad dens favoritsaker är för att kunna ta fram vid svårare tillfällen. Man måste avleda innan problem uppstår och försöka förstå varför problem uppstår.

Många är även av missuppfattningen att om man jobbar med den så kallade mjukostträningen så finns inga gränser eller regler. Men det är klart att det finns. De är bara inlärda på ett bra sätt. Att gränser och regler inte kan läras in utan korrigeringar (eller vad man nu ska kalla det) är bara okunskap.

Det kan tyckas mer tidskrävande, men samtidigt kommer du säkert få ryta i åt den hund som gör fel fler än en gång och kanske med ökande intensitet, för att den ska bli tillräckligt rädd och låta bli bullarna på vardagsrumsbordet. Och då har vi ju bara avslutat beteendet, vi har ju inte visat vad vi vill att den ska göra samt att vi fått en rädd hund, eller hur?

En myt som jag hört att många tror på är också att hunden måste göra fel för att jag kan träna på det. Det måste den inte alls. Man tränar på vad som är rätt, visar hur man vill att den ska göra i olika situationer (med köttbullar!) så vet hunden, att om den gör på det sättet så lönar det sig, och vet ni vad? Då gör hunden det. För den gör vad som lönar sig. Och den är glad under tiden.

Operant inlärning – vad är det?

Operant inlärning handlar om konsekvenser, såsom förstärkningar och bestraffningar, och hur de styr det framtida beteendet. Förstärkningar är något som ökar chansen för att ett beteende ska upprepas. Bestraffning är något som minskar chansen för att ett beteende ska utföras igen. Det ligger ingen värdering i dessa begrepp, utan mekanismen är att beteendet sannolikt ökar eller minskar.

Vid all typ av inlärning bör man ta i beaktande att det inte är vad du tycker som är det viktiga utan hur djuret uppfattar det hela. Vad tycker djuret är en förstärkning eller en bestraffning? Om hunden inte gillar godis så kan man inte motivera den med detta. Men det här med belöningar och motivation är ett helt annat inlägg.

Djur beter sig alltså på ett visst sätt och gör de vi ber dem för att det finns något som motiverar dem. Beteenden utförs antingen för att få något man vill ha eller för att undvika något obehagligt. Så nu vet vi, hunden gör saker för dens egen skull, alltså inte för att jävlas, protestera eller testa dig. Då kan vi fokusera på vad hunden gör och försöka komma fram till varför hunden gör så och NU kan träningen börja.

I denna miniserie som även publicerades på min facebooksida kommer jag att ta upp positiv och negativ bestraffning, positiv och negativ förstärkning samt en sammanfattning med lite info om vad som händer när man blandar dessa metoder.

Negativ förstärkning

Som jag gått igenom innan är en förstärkning något som ökar chansen att ett beteende ska upprepas. Ordet negativ visar på att vi tar bort något för att beteendet ska öka. Negativ förstärkning är alltså att djuret kan stoppa eller undvika obehagliga saker (oftast vill man ju inte undvika en behaglig sak) med en förändring av beteendet.

Ex. Vi vill att hunden ska sitta och trycker med handen på hundens rumpa. Hunden sätter sig och trycket försvinner. Troligtvis tycker hunden att trycket är obehagligt och sittandet innebär att det obehagliga slutar. Hunden kommer troligtvis att sätta sig snabbare och/eller med mindre tryck nästa gång. Den lär sig alltså hur den blir av med ett pågående obehag eller att ställa in ett förväntat obehag.

All negativ förstärkning innehåller ett obehag. Du applicerar något slags obehag på djuret tills beteendet ändras. När man tränar med negativ förstärkning får hunden en känsla av lättnad, då den arbetar för att slippa ett obehag. Lättnad är alltså drivkraften för att göra det vi ber om.

Reaktionerna beror såklart på styrkan i obehaget. Om obehaget är kraftigt kan djuret utveckla andra sätt för att undvika det samt att det kan leda till stress eller passivitet hos djuret. Vid en obehaglig upplevelse kan även straffcentrat i hjärnan aktiveras vilket kan ge en osäker, rädd eller arg hund. Negativ förstärkning kan alltså slå tillbaka genom att man får oönskade bieffekter som passivitet, depressioner, rädslor och aggressivitet. Man har också sett att träning med negativ förstärkning ger låg kroppshållning och stressignaler hos hundar.

Om man däremot lägger obehagsnivån på minsta möjliga så skulle man kunna träna djuret på ett ok sätt. Om man också tränar genom att obehaget försvinner vid rätt beteende så får hunden själv kontrollen över det obehagliga vilket minskar stressen. Detta gör man i en metod som kallas BAT (behaviour adjustment training). Om man till exempel har ett djur som är så pass rädd att man inte har möjlighet att jobba med positiv förstärkning kan detta vara en väg att gå.

Positiv förstärkning

Som jag gått igenom innan är en förstärkning något som ökar chansen att ett beteende ska upprepas. Positiv förstärkning är när man lägger till något som djuret gillar och detta kommer då öka sannolikheten att beteendet kommer visas i framtiden. Ordet positivt betyder alltså att lägga till något. Om du tror du förstärker ett beteendet men det inte ökar, då är det antingen inte en förstärkare du använder eller så är timingen inte rätt – du har gett förstärkaren för tidigt/för sent.

Ex. Om man vill lära en hund sitta så väntar man tills hunden sätter sig och då får den en godis, vilket kommer göra att hunden sätter sig igen för att få en godis till (med förutsättningen att hunden gillar godis). Träning med positiv förstärkning ger en känsla av glädje och lust.

Om man vill lära någon ett beteende så är det alltid mer önskvärt att använda sig av förstärkningar på grund av två orsaker; Den första är att en förstärkning berättar för djuret hur det ska bete sig, inte bara hur det inte ska göra, vilket en bestraffning gör. Den andra är att djuret ofta kopplar samman träningen med personen som utför den. Om du då ger djuret bra saker så kommer er relation att stärkas.

Tränar man med positiv förstärkning så har man överseende med felen djuret gör och fokuserar på det djuret gör rätt. Forskning har visat att hundar som tränas enbart med positiv förstärkning visar färre problembeteenden jämfört med om bestraffning ingår i träningen. Man har också sett att hundar tränade med enbart belöningsbaserade metoder är lydigare.  Hundar tränade med endast positiv förstärkning visade sig också ha minst rädsla, mindre aggressivitet och mindre uppmärksamhetssökande beteende och mer uppmärksamma mot ägaren.

Positiv bestraffning

En bestraffning är alltså något som minskar chansen för att ett beteende ska utföras igen. Positiv betyder att man lägger till något. Eftersom beteendet ska minska så är det man ligger till troligtvis något obehagligt. Träning med positiv bestraffning ger djuret en känsla av rädsla och obehag. En bestraffning ger inte heller en förutsägbar förändring. Beteendet kanske avslutas, men vad händer sen?

 Ex. Hunden tar något från bordet så jag tar den i nackskinnet och fyar. Troligtvis slutar hunden med beteendet just då, med en förhoppning hos människan att beteendet ska minska.

Om man använder obehag i träningen kan det leda till stress och till och med sjukdom hos djuret. Ännu mer här än som tidigare förklarat med negativ förstärkning sätts straffcentrat i hjärnan igång och djuret kan känna rädsla och aggression. Djuret kommer även att ha lättare att ta till de känslorna i andra situationer.

Det man har sett i forskningen när det gäller straffbaserad träning är att antalet problembeteenden ökar med frekvensen straff. Användandet av positiv bestraffning har också setts leda till att hundar visar mer aggressivitet mot människor och andra hundar samt mer aggressivitet i samband med utfodring. Straffbaserad träning kan också ge separationsproblem. Ett samband mellan denna typ av träning och oönskade responser som till exempel aggressivitet mot tränaren vid tillsägning har också visats. Att svara redan aggressiva beteenden med positiv bestraffning har visats öka aggressionen.

Bestraffning minskar även inlärningen, ökar rädslan och aggressionen samt kan vålla skador både på djur och människor. Vid bestraffning finns en risk att hundens känslor blir ignorerade och dessa kan komma tillbaka med större eftertryck i en krävande situation och det är då vi ser hundar som ”biter utan förvarning”, eftersom all förvarning har blivit bortbestraffad. Ofta måste också intensiteten på straffet ökas efterhand för att få ett beteende att sluta.

På bilden ser vi 20 problem med bestraffning, hämtad från Karolina Westlunds sida Illis ABC (länk i referenslistan för er som vill läsa mer).

Negativ bestraffning

En bestraffning är som jag beskrivit något som minskar chansen för att ett beteende ska utföras igen. Negativ betyder att något tas bort (något djuret gillar) och därmed minskar beteendet. Känslan hos hunden med denna metod är besvikelse och frustration.

Ex. Hunden drar i kopplet för att komma fram och lukta på en kissfläck, ägaren stannar och går åt motsatt håll (kissfläcken tas bort) i hopp om att hunden ska minska beteendet att dra i kopplet.

Denna metod kombineras ofta med positiv förstärkning. Då ser promenaden ut så här: När hunden drar i kopplet får den inte komma fram till kissfläcken (negativ bestraffning), men går den fint i kopplet så får den gå fram och lukta (positiv förstärkning).

För att negativ bestraffning, som ofta är en utebliven belöning, ska fungera krävs att hunden förväntar sig en belöning. Om hunden skäller för att få uppmärksamhet och jag ignorerar, beteendet får alltså ingen konsekvens, så kallas det utsläckning. Utsläckning är ofta en mycket frustrerande och stressig metod.

Blandade tekniker då? Vad är egentligen bäst?

De flesta kanske ändå använder godis eller belöning av något slag, men anser att man måste ju kunna säga till sin hund när den gör något dumt, eller..?

Det vi bör tänka på är att när hunden utsätts för obehag så minskar effektiviteten av belöningen. Man har också sett att blandade metoder, med mest straffbaserad träning ger hundar som interagerar mindre med människor, leker mindre med ägaren och är skeptisk mot nya människor.

En kombination av positiv och negativ förstärkning samt positiv bestraffning i hundträning ger mer undvikande beteende. Att kombinera alla metoder gav också en undvikande hund. En kombination av positiv och negativ förstärkning sågs ge en hund som är uppmärksamhetssökande. En kombination av positiv förstärkning och positiv bestraffning var den som gav mest aggressiva beteenden hos hundarna.

Man hör ju ofta att positiv förstärkning och träning på ett reko sätt, där man bara uppmärksammar det djuret gör bra och belönar är ohållbar. Man måste ju sätta gränser, visa vad som är acceptabelt och säga åt djuret när den gör fel, eller..?

Här tycker jag det handlar om hur man visar att djuret gör fel. Genom att inte göra så stor grej av det, visa vad vi vill att djuret ska göra istället och belöna det ordentligt så behöver djuret inte tycka det är obehagligt. Genom att förebygga och vara förutseende i situationer och genom att läsa sitt djur behöver det inte hamna i situationer där vi måste skrika, ta till hårdhandskarna eller bli arga.

Forskning visar faktiskt att blanda metoder inte är något som ger bättre och lydigare hundar. Och forskning visar ju även att straffbaserade metoder ger aggression, problembeteenden och otrygga djur samt att positiv förstärkning ger lydigare, tryggare och gladare djur. Så vad väljer ni? Och har ni ändrat er?

Referenser:

American Veterinary Society of Animal Behavior. 2007. AVSAB Position Statement, The Use of Punishment for Behavior Modification in Animals. http://www.vetmed.ucdavis.edu/vmth/local_resources/pdfs/behavior_pdfs/AVSAB_Punishment_Statements.pdfty of Animal Behavior

Blackwell, E.J., Twells, C., Seawright, A. & Casey, R. A. 2008. The relationship between training methods and the occurrence of behavior problems, as reported by owners, in a population of domestic dogs. Journal of Veterinary Behavior. 3, 207-2017.

Bertilsson, E. https://djurtranarskolan.wordpress.com/2012/01/19/konsten-att-minska-djurets-reaktion-pa-nagot/

Canis. http://www.canis.se/bibliotek/artikkel.php?artid=10

Deldalle, S. & Gaunet, F. 2014. Effects of 2 training methods on stress-related behaviors of the dog (Canis familiaris) and on the dogeowner relationship. Journal of Veterinary Behavior. 9, 58-65.

Herron, M. E., Shofer, F. S. & Reisner, I. R. 2009. Survey of the use and outcome of confrontational and non-confrontational training methods in client-owned dogs showing undesired behaviors. Applied Animal Behaviour Science. 117, 47–54.

Illis ABC, http://illis.se/en/punishment-problems/

Larsson, L.  Träningsmetoder för hund – Effekter på välbefinnande och träningsresultat. 2011 Uppsala Institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap.

Lätt att lära. https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/behavioristiskt-perspektiv/operant-betingning/

Pryor, K. 2016.Don’t shoot the dog, the new art of teaching and training. Ringpress Books Ltd, Croydon.

Rooney, N. J. & Cowan, S. 2011. Training methods and owner–dog interactions: Links with dog behaviour and learning ability. Applied Animal Behaviour Science. 132, 169-177.

Svartberg, K. Om negativa förstärkningar, positiva bestraffningar och andra fikontermer. http://www.svartbergs.se/pdf/Forstarkning%20Brukshunden.pdf

Svenska Prazsky Krysarik Klubben. http://spkk.se/positiv-och-negativ-forstarkning-bestraffning-och-utebliven-beloning