”Det går ju inte att träna en tuff bruksras med köttbullar!”

Detta är ett inlägg jag gått och funderat på länge, men som jag inte riktigt får någon rätsida på…

Hur funkar det egentligen med att individanpassa träning och behöver man använda olika inlärningsmetoder och inlärningsprinciper på olika raser?

När man diskuterar träning av hundar så är det ofta någon som kommer med kommentaren: ”ja, men det fungerar inte på min hund” eller ”min hund kräver hårdare tag” eller kanske ”jag har ju en schäfer, en brukshund, inte en liten pudel…”. Men vad menar de egentligen? Att det inte fungerar att använda sig av godis och positiv förstärkning på vissa raser? För det stämmer ju inte, vi använder ju oss av de metoderna med lejon, noshörningar och björnar, då borde det ju fungera på alla hundar!

Självklart ska vi individanpassa träningen! Men det betyder ju inte att vissa behöver bestraffning för att lära sig eller att man måste ta till ”hårdare” metoder för att de ska förstå? Att anpassa träningen efter individen är ju inte att välja mellan positiv förstärkning eller bestraffning!

Jag anser att individanpassningen sker genom att man väljer en belöning som just den hunden gillar, man tar ut ett avstånd till en annan hund som fungerar för just den individen, man har en belöningsfrekvens som gör att just den individen inte blir frustrerad och så vidare. Att individanpassa innebär också att man tar hänsyn till denna individs tidigare erfarenheter, arv och situationen den befinner sig i just nu. Man individanpassar alltså de små detaljerna i varje träningsupplägg, men inte hela träningsprincipen! Man kan alltså fortfarande använda positiv förstärkning till ALLA individer, det funkar!

Men varför blir det så fel här då? Varför tror en del att individanpassning är att inte kunna använda snälla metoder? Varför tycker en del att deras hundar behöver ett hårdare tag för att lyssna?

Läste nånstans att det verkar som att vallhundsraser, såsom till exempel schäfer, som jag ofta får höra att man måste vara hård mot, skulle kunna vara lättare att dressera med negativ förstärkning än andra raser. Detta för att dessa hundar oftare svarar på en korrigering med att bli ännu mer intensiva i sin kontakt med föraren.  Det finns även forskning på att hunden blir mer uppmärksamhetssökande när den tränas med både negativ och positiv förstärkning (läs mer i mitt inlägg om operant inlärning).

Att hunden visar ägaren mer uppmärksamhet tolkas alltså i detta fall som att hunden behöver tränas med den metoden, men egentligen gör den allt för att försöka lugna föraren…

Så kan det vara så att de raser som anses vara tuffa ”svarar bättre” än andra raser på bestraffning eller hårdare metoder och därför anser man att man måste använda dessa, för de fungerar ju? Är det de raser vi avlat mest på som lättast går att bestraffa? För det har visat sig att vargar (och jag har hört detsamma om ur-raser) inte kan tränas med annat än positiv förstärkning, då de väljer att inte vara med om någon annan metod används.

Eller är det så att de ”tuffare” raserna kräver hårdare bestraffning för att lyssna än en liten sällskapshund? Och därför anser man att man måste vara hårdare?

Oavsett så låter det ju underligt att man MÅSTE träna en schäfer eller rottweiler med hårdare metoder, när en varg kan tränas med godis? Och varför ska vi använda hårdare metoder på hundarna bara för att de under så många år med oss lärt sig att hantera detta utan att säga ifrån?

MYTHBUSTING MONDAY: The belief that "SOME dogs need [insert aversive method or tool]."Aversive: Anything a dog would…

Opslået af 4Paws University på 27. marts 2017