Hur hundträning speglas av vårt samhälle

Vill börja med att vara tydlig med att när jag säger hundträning menar jag även hunduppfostran, då jag är en av dem som anser att träning och uppfostran är samma sak. Vi kan inte skilja på inlärning och inlärning, bara för att den ena sker på en träningsplan och den andra i hemmet eller att den ena är kontrollerad av oss och den andra händer när vi vill ha en paus framför TV:n. Inlärning sker på samma sätt, oavsett var eller när, så varför ska vi använda olika metoder eller göra på olika sätt under träning eller uppfostran…?

 
Tillbaka till ämnet:
Samhället är till stor del uppbyggd på straff eller hot om straff. Vi har fängelser, böter och andra anmärkningar av fel beteende. Man kanske får höra när man gjort något fel på jobbet eller glömt handla något till hemmet.
 
Bra uppförande och rätt beteende förväntas av oss, kanske och ofta, utan någon uppmärksamhet. Vi ska veta vad som är rätt och fel och hålla oss till det. Helst utan lön för mödan, en klapp på axeln eller hejarop. Det ska bara göras. Men gör någon fel, då blir det minsann livat. Är detta rimligt? Och är detta kanske något som speglar hur vi tränar våra hundar?
 
Vi förväntar oss att de ska veta rätt och fel. Och gör de fel ska de få veta det. Och visst, kan de få en köttbulle i början, när de lär sig vad som är rätt, men när vi anser att de kan uppgiften, då ska den helst ske utan lön eller belöning. Är det rimligt? Varför ska man fortsätta jobba eller göra uppgifter som man kanske inte är motiverad att göra, utan lön? Ja, kanske reflekteras även detta i vårt samhälle, där arbetsgivare drar in på personal, där personal får mer och mer ansvar (var och varannan blir utbränd), men oftast förblir lönen densamma.
Varför uppmärksammar vi inte det bra? Varenda gång din arbetskompis eller din hund gör något bra, oavsett om det är förväntat, rätt, självklart eller en helt ny grej – uppmärksamma detta! Tänk vilken energi och positivitet som skulle spridas. Tänk vad lätt det skulle vara att göra rätt om man visste att det uppskattades, man fick något för det eller bara att känna positiviteten spridas när alla fokuserar på det som är bra och inte det som är dåligt!

Att plocka russinen ur kakan!

För det första – varför heter det russin och inte typ godis eller choklad? Det är väl godbitarna man vill ha ut?! Jaja, en del kanske gillar russin. Jag kommer skriva russin så alla vet vilket ordspråk jag menar men jag kommer att tänka på choklad. Och ska kakan vara den dåliga delen eller? Mycket förvirrande ordspråk, men det jag menar är alltså att plocka de bra sakerna ur en mix av bra och dåligt. Typ. Nu ska jag sluta svamla och komma till saken – kakan.
Detta är inte ett inlägg om hur man hittar dessa godbitar eller hur man lär sig att se det goda i det onda. Detta är ett inlägg om varför vi inte ska plocka några russin ur någon kaka.

Kanske bara ska förtydliga att kakan är olika personer/hundtränare/influenser inom hundträning och russinen är träningsmetoder/träningssätt/filosofier. Det blir en väldigt förvirrande text annars.

Som jag ser det så finns det (minst) 5 problem med att plocka russinen ur kakan:

1. En del kakor kanske inte har russin i sig, eller bara väldigt få russin. Men det är den enda kakan vi har så vi tar en bit ändå, vi är ju hungriga…

Om man bara har tillgång till en viss typ av hundtränare (exempelvis de som mest visas på TV) så finns det tyvärr inte så många bra delar att plocka. Detta gör att vi tar det näst bästa vi ser, eller det näst, näst bästa, men som kanske ändå inte känns helt rätt.

2. Ofta sitter det massa kaksmulor över hela russinet. De har liksom bakats fast där och vägrar släppa.

Det kan vara svårt att skilja godbitarna i träningsmetoderna eller träningssättet från det som inte är lika bra. Var går gränsen liksom och hur ska man hitta den?

3. Det hela är ju faktiskt en subjektiv kaka. Du bestämmer ju själv var och hur stora russinen är och det är ju baserat på dina kunskaper, åsikter och erfarenheter.

Detta kanske är det största problemet. Du ser ju faktiskt inte var russinet slutar och kakan börjar. Du vet alltså inte egentligen vad som är bättre och sämre hundträning. Det är ju helt upp till dig att bestämma.

4. Kakan själv tror att den är ett stort russin.

Om man skulle prata med hundtränaren om dennes metoder och träningsfilosofi så skulle den såklart bara ha bra saker att säga. De själva tror ju såklart att allt de gör är rätt, annars skulle de inte göra det.

5. Om du äter/köper kakor med russin så bidrar du till att kakor med russin fortsätter att produceras.

Detsamma som med varor gäller såklart tjänster. Det som efterfrågas/säljer/gillas kommer att fortsätta finnas. Så om vi nu inte gillar hela kakans ingredienser, varför ska vi då slösa tid och pengar på den.

Om det är russin du vill ha, köp ett paket med russin!

Bildresultat för russin

Berättelsen om Ronja

Hon kom till oss lika snabbt som hon försvann.

Strax innan julen 2012 fick vi för oss att kolla på en hund som behövde ett nytt hem. Vi fick info om att hon var rädd för underlag och hade bott i ägarnas hall nästan hela livet. Hon vågade inte gå in på golvet. Men inga andra problem, hon kunde lämnas ensam och var snäll. Labrador. Nästan 7 år gammal.

Vi åkte och kollade på henne och blev kära direkt. Såklart. Kolla bara.

Vi sa JA. Vi tar henne. Men inte förrän efter jul eftersom vi skulle resa till familjen och dessutom flytta. På väg därifrån ringer telefonen.

”Ni måste ta med henne nu, annars måste vi avliva henne”

Det var ju ingen diskussion. Vi vände bilen och hämtade henne. Hennes ägodelar – en badrumsmatta, lite mat, ett halsband och ett koppel – fick följa med. Det var sen kväll så en tripp till djuraffären blev inplanerad för morgondagen.

Vi kom hem till lägenheten. Det var jobbigt att ta sig upp för den hala trappen i trapphuset och hissen var nästan ännu värre. Väl inne gick det ok att gå på laminatgolven, men inte på halt trägolv.

Konstig känsla. Att ha gått från två i familjen till tre. Bara sådär. Nu måste vi lära känna varandra. Vi bäddade åt henne i sovrummet. Hon la sig att sova i hallen, där hon sovit de senaste 7 åren. Kanske av vana, kanske för att det var där hon var trygg. Men det var en natt. En natt sov hon i hallen och resten av alla nätter fram till för några dagar sen så sov hon med oss i sovrummet. Ibland även i sängen.

Det tog bara några dagar. Sen var det som om hon alltid varit hos oss. Vi lekte. Vi gick promenader. Vi tränade på att gå på golv och i trappor. Men mest så var vi bara med varann. Som om hon var en självklar del av våra liv.

Den första april 2018.

Vi kliver upp som vanligt och Ronja vill ha mat. Hon är flåsig och vill inte gå på golvet som hon brukar. Hon äter och är orolig. Gnällig. Skällig. Vi går väl ut – hon kanske måste bajsa. Men hon haltar. Mycket.

Under de sista åren har hon haft problem med diskbråck och korsbandet i knät. Men vi har rehabiliterat. Simmat. Styrketränat. Och hon har blivit bättre. Så bra att hon får sina labberyck och njuter av livet igen.

Men den första april 2018 så njuter hon inte. Hon kissar, bajsar och går in igen. Utan att lukta på kiss efter vägen. Utan att försöka få godis för något trick hon lärt sig. Hon bara går. Haltande in igen.

Väl inne så är hon orolig. Gnäller, gnyr, kan inte lägga sig ordentligt. Hon vankar av och an och vill inte ligga nära. Hon går längst bort från mig och lägger sig. Hon mår inte bra. Jag och Anton behöver bara titta på varandra för att veta. Dagen vi pratat om, den är här. Dagen då Ronja måste lämna oss. Båda gråter.

Känslorna

Efteråt. När hon ligger på golvet hos veterinären. Död. Vad gör man? Hur fortsätter livet? Ska vi bara lämna henne?

En känsla av sorg. Över att man aldrig får lukta på henne igen. Den äckelgoda hundlukten. Pussa henne på nosen. Känna sig som en och samma på en lång promenad i skogen.

En känsla av lättnad. För hon har varit en ”problemhund” och nu blir livet lättare att hantera. Hon kunde aldrig tryggt följa med till nya ställen på grund av sin rädsla. Nu kan vi åka var vi vill. Nu kan vi vara borta en hel dag.

En känsla av skuld. För att känslan av lättnad finns där. Och för de gånger jag varit irriterad på henne, skrikit och blivit arg. De gånger jag inte orkat gå på långpromenad eller aktiverat henne. För att jag de senaste 5 månaderna har prioriterat annorlunda. Hon har kommit i andra hand.

En känsla av tomhet. Tomt när man vaknar. Tomt i soffan. Tomt i hjärtat. Hur lever man ens livet utan henne? Vad gjorde vi innan hon fanns med oss?

En känsla av glädje. För allt hon gav oss. För allt vi fick vara med om tillsammans. För att hon och Siri fick träffas innan hon försvann.

Ronja var underbar på alla sätt.

Alla älskade Ronja. Veterinärer. Vänner. Vänner som hatar hundar. Familjen. Alla. Hon charmade alla.

Hon var den snällaste på jorden. Hon ville vara med på allt. Hon ställde upp på alla tokerier jag hittade på. Hon var speciell på sitt härliga sätt. Hon var bra på hundspråk och kom överens med alla hundar. Hon gjorde oss till en familj.

Ronja var min bästa vän. Ronja var ren kärlek.

Tack för att du fanns denna tid på jorden. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan.

”Det går ju inte att träna en tuff bruksras med köttbullar!”

Detta är ett inlägg jag gått och funderat på länge, men som jag inte riktigt får någon rätsida på…

Hur funkar det egentligen med att individanpassa träning och behöver man använda olika inlärningsmetoder och inlärningsprinciper på olika raser?

När man diskuterar träning av hundar så är det ofta någon som kommer med kommentaren: ”ja, men det fungerar inte på min hund” eller ”min hund kräver hårdare tag” eller kanske ”jag har ju en schäfer, en brukshund, inte en liten pudel…”. Men vad menar de egentligen? Att det inte fungerar att använda sig av godis och positiv förstärkning på vissa raser? För det stämmer ju inte, vi använder ju oss av de metoderna med lejon, noshörningar och björnar, då borde det ju fungera på alla hundar!

Självklart ska vi individanpassa träningen! Men det betyder ju inte att vissa behöver bestraffning för att lära sig eller att man måste ta till ”hårdare” metoder för att de ska förstå? Att anpassa träningen efter individen är ju inte att välja mellan positiv förstärkning eller bestraffning!

Jag anser att individanpassningen sker genom att man väljer en belöning som just den hunden gillar, man tar ut ett avstånd till en annan hund som fungerar för just den individen, man har en belöningsfrekvens som gör att just den individen inte blir frustrerad och så vidare. Att individanpassa innebär också att man tar hänsyn till denna individs tidigare erfarenheter, arv och situationen den befinner sig i just nu. Man individanpassar alltså de små detaljerna i varje träningsupplägg, men inte hela träningsprincipen! Man kan alltså fortfarande använda positiv förstärkning till ALLA individer, det funkar!

Men varför blir det så fel här då? Varför tror en del att individanpassning är att inte kunna använda snälla metoder? Varför tycker en del att deras hundar behöver ett hårdare tag för att lyssna?

Läste nånstans att det verkar som att vallhundsraser, såsom till exempel schäfer, som jag ofta får höra att man måste vara hård mot, skulle kunna vara lättare att dressera med negativ förstärkning än andra raser. Detta för att dessa hundar oftare svarar på en korrigering med att bli ännu mer intensiva i sin kontakt med föraren.  Det finns även forskning på att hunden blir mer uppmärksamhetssökande när den tränas med både negativ och positiv förstärkning (läs mer i mitt inlägg om operant inlärning).

Att hunden visar ägaren mer uppmärksamhet tolkas alltså i detta fall som att hunden behöver tränas med den metoden, men egentligen gör den allt för att försöka lugna föraren…

Så kan det vara så att de raser som anses vara tuffa ”svarar bättre” än andra raser på bestraffning eller hårdare metoder och därför anser man att man måste använda dessa, för de fungerar ju? Är det de raser vi avlat mest på som lättast går att bestraffa? För det har visat sig att vargar (och jag har hört detsamma om ur-raser) inte kan tränas med annat än positiv förstärkning, då de väljer att inte vara med om någon annan metod används.

Eller är det så att de ”tuffare” raserna kräver hårdare bestraffning för att lyssna än en liten sällskapshund? Och därför anser man att man måste vara hårdare?

Oavsett så låter det ju underligt att man MÅSTE träna en schäfer eller rottweiler med hårdare metoder, när en varg kan tränas med godis? Och varför ska vi använda hårdare metoder på hundarna bara för att de under så många år med oss lärt sig att hantera detta utan att säga ifrån?

MYTHBUSTING MONDAY: The belief that "SOME dogs need [insert aversive method or tool]."Aversive: Anything a dog would…

Opslået af 4Paws University på 27. marts 2017

BAT – behaviour adjustment training

Jag har varit på kurs i BAT (behaviour adjustment training) med skaparen av konceptet Grisha Stewart. 

Det var en väldigt givande kurs som gav mig mycket nytt att tänka på och flera nya verktyg att arbeta med i både min egen hundträning och det jag lär ut i mina kurser, föreläsningar och beteendekonsultationer.

BAT låter hunden ha huvudrollen och vi människor får ha birollen.

BAT innebär koppelhantering och att kunna läsa hundens signaler. När vi tränar BAT så låter vi hunden inspektera miljön, vi stannar hunden sakta om den kommer för nära triggern (hunden, bilen eller vad det kan vara) eller är på väg rakt mot triggern och vi kallar på hunden om den blir för spänd eller exalterad, detta långt innan ett eventuellt utfall sker. Träningen börjar när hunden upptäcker triggern. När vi tränar vill vi inte kontrollera hundens rörelser (vi vill hellre kontrollera miljön). Vi vill ge hunden tid att ta in information. Vi människor är därför tysta och försöker att inte påverka hunden så mycket på promenaden. Därför används också ett koppel på 5 meter – hunden ska känna sig fri.

I BAT använder vi inte så mycket belöningar som kommer från föraren, för att vi vill att hunden ska lära sig att välja rätt även när vi inte är med samt att det beteende de väljer är förstärkande i sig. Att ha kontroll över en situation är en primär förstärkare och kan ses som belöning hos alla djur.

Vi följer hunden och låter den ta egna beslut, men ibland kan den behöva hjälp. Fokuserar den på triggern i mer än 2 sekunder – behöver den hjälp att släppa fokus? Går upphetsningsnivån upp eller ner? Går nosen igång eller blir hunden stelare? Beroende på om hunden blir mer eller mindre exalterad av triggers så kallar vi bort hunden och belönar eller låter hunden välja att göra något annat.

När det kommer till BAT så gäller det att jobba i en intressant miljö, triggern behöver/ska inte vara det mest intressanta. Kontrollera miljön så det inte dyker upp någon oväntad eller så någon blir trängd. Man kan göra en ”Snuffle Park” (ställe med massa roliga saker att lukta på och undersöka) för att göra miljön mer intressant men den kan också användas för nedvarvning efteråt. BAT tränar vi i olika miljöer, på olika tider och med olika triggers så att hunden/bilen eller vad det nu är inte blir en antecedent/signal för träningen.

Vi ser till att jobba i grönt och blått område, på stranden.

Eftersom BAT kanske inte alltid är möjligt att utföra finns nödlösningar för vanliga promenader eller om något oväntat händer. Dessa ska tränas in så de sitter när akutläget händer:

U-turn: Snabb flykt om en trigger dyker upp. Hund vid sidan, människa backar och säger en signal, klicka när hunden vänder, belöna när hunden svänger runt och går med, belöna för fokus.

Treat Party Recall: Upprepa belöningsordet varje gång du sätter ner en godis, gör det många gånger. 3 gånger dagligen 15-20 sekunder. Överraskande och mumsigt!

Touch: Nostarget och ta med hunden från triggern.

Vindrutelek: titta – belöning – titta – belöning. Huvudet ska gå som en vindrutetorkare.

Find it: kasta godis på marken och gör en sökövning bort från triggern.

Har du en reaktiv hund (en hund som reagerar med hög intensitet på triggers) så är detta en jättebra metod att använda! Om du vill ha hjälp med upplägg och träning, hör gärna av dig till mig!

Resursförsvar och vaktande av matskål

Det är mycket myter som florerar kring vaktandet av mat och hur man ska hantera detta. Ofta läser man att om du har problem med en hund som morrar vid matskålen så ska du ta ifrån den maten lite då och då eller visa att det är du som bestämmer (hur man nu gör detta framgår ofta inte).

Emotionsetologen Astrid Söderquist har skrivit om detta i ett inlägg på Facebook tidigare och det är så himla viktigt!

Jag tycker det är så hemskt när dessa dåliga råd om att ta maten från hunden florerar på sociala medier och ser bara framför mig hur det kommer att bli värre och värre och till sist blir någon biten eller så avlivas hunden.

Hund, Snappy, Brun, Tand, Ben, Försvara, Baring Tänder

Anledningen till resursförsvar hos hund är att de har något de tycker är värdefullt och inte vill bli av med den. De är inte trygga i situationen och är rädd att bli av med något värdefullt. De är alltså osäkra på dina intentioner och visar med sitt kroppsspråk eller vokalisering att den inte vill att du kommer närmare. De kommunicerar med oss, så varför lyssnar vi inte?

Vi vill ju alltså inte ta bort matskålen när de äter och därmed uppfylla vår hunds förväntningar om att vi inte är att lita på och dessutom inte lyssnar när de pratar. Vi vill träna tillit och öka vår hunds självförtroende.

Emotionsetologen beskriver i sitt inlägg en artikel som studerat resursförsvar och kommit till slutsatsen att:

Dessa tre faktorer minskar resursförsvar:

– Att ge sin hund extra goda matbitar när den äter sin mat

– Att träna sin hund med positiv förstärkning

– Att träna en signal för loss med sin hund

Dessa faktorer ökar resursförsvar:

– Att ta bort matskålen från din hund när den äter

– Att träna din hund med positiv bestraffning

Källa:

Jacobs J.A., Coe J.B., Pearl D.L., Widowski T.M. & Nie L. 2017. Factors associated with canine resource guarding behaviour in the presence of people: A cross-sectional survey of dog owners. Preventive Veterinary Medicine. In Press.

Aktiveringsmatta DIY!

Med jämna mellanrum kommer denna sortens matta upp i sociala medier. Den är superbra som aktivering, att gömma mat eller godis i, och jättelätt att göra själv! 🙂

Här använder Ronja den!

Du gör den lätt med en gummimatta (finns på Ikea, rusta, jysk m.fl.) och filtar i fleece (eller tyg efter eget tycke) som du klipper i remsor och knyter fast i mattan.

Så här:

Ha en trevlig dag!

Hur upplevs djurens stress hos veterinären?

Jag och min etologkollega Gabriella Niegemann har under 2016-2017 gjort en rapport om djurens upplevelse hos veterinären i Sverige. Läs sammanfattning och slutsats här! Hela artikeln finns i länken längst ner i texten.

Sammanfattning

Rädsla hos veterinären är ett viktigt ämne för både djurens välfärd och personalens arbetsklimat. Studier visar att ålder, kön och tidigare erfarenheter är associerade med beteenden som indikerar rädsla på veterinärkliniken. Flera studier visar att över hälften av alla djur som kommer till veterinärkliniken visar stress och rädsla. Rädsla, stress och ångest vid veterinärbesök påverkar både djuren och djurhälsopersonalen negativt genom bland annat stresspåslag, feldiagnosticering och ökad skaderisk. För att belysa hur stort problemet är i Sverige, vad man gör åt det idag och hur man kan förbättra situationen har vi genomfört en webbenkätundersökning. Syftet med denna enkätundersökning var att få ett underlag och en grund till att utveckla en svensk certifiering inom stressfri behandling på veterinärkliniker. Målet med certifieringen är att öka djurpersonalens kunskap om beteende, hantering och stress hos djuren de behandlar.

Två separata enkäter har skickats ut; en till djurägare och en till djurhälsopersonal med frågor om djurens upplevda stress/osäkerhet/rädsla (SOR) på veterinärklinik. 673 respektive 206 personer svarade på enkäterna. I enkäten svarade djurägarna på bland annat vilka moment som upplevs mest stressfullt, hur miljön upplevs och hur man skulle vilja att personalen agerade. Personalen har fått liknande frågor om till exempel vilka moment som är jobbigast för djuret och vad de gör för att lugna djuret. Vårt resultat visar att 82% av djurägarna någon gång har upplevt stress, osäkerhet eller rädsla hos sitt djur, medan 48% av personalen anser att 51–75% av djuren som besöker verksamheten är stressade/osäkra/rädda. Endast 5 % av personalen i undersökningen ansåg att 76–100 % av djuren upplevde SOR.

Slutsats

Varför är det så viktigt att minska stress, rädsla och ångest vid veterinärbesök? Stress, rädsla och ångest ger inte bara dålig välfärd för våra djur, det ökar även risken för feldiagnosticeringar av utredningspatienter, förlänger läkningsprocessen hos de sjuka djuren och ökar risken för aggression vilket kan innebära ett arbetsmiljöproblem för personalen i och med skaderisken.  Att arbeta för att förebygga stress, osäkerhet och rädsla hos patienterna ger en bättre arbetsmiljö, en ökad djurvälfärd och minskar stressrelaterade kliniska problem. Lika viktigt är kundaspekten, en kund som märker att kliniken anstränger sig för att göra besöket så trevligt som möjligt blir förhoppningsvis en nöjd och återkommande kund.

Precis som i flertalet publicerade studier kan vi i vår studie se att det förkommer stress, rädsla och ångest på våra veterinärkliniker och djursjukhus. Vår studie visar även att det finns en skillnad i upplevelsen av stress, osäkerhet och rädsla hos djuren vid veterinärbesök mellan djurägare och personal. Kunskap och utbildning inom etologi och stressfri hantering är en viktig del i arbetet för att minska stress, osäkerhet och rädsla vid veterinärbesök, både för djurhälsopersonal och djurägare.

Läs hela artikeln på länken nedan!

Djurägares och djurhälsopersonals upplevelse av djurs besök på veterinärkliniken. Jannice Kindsjö och Gabriella Niegemann. 2017

Skvallerträning

I många hundforum ser jag att det tipsas om skvallerträning. Hundmöten, bilar, skällande. Ja, alltid kommer det ett tips om skvallerträning. Och jag gillar det! 🙂

Men vad är det egentligen och när kan jag använda det?

Målet med skvallerträning är att hunden ska komma till ägaren och säga till att den sett något (det som den tidigare kanske gjort utfall mot). Och såklart får den en belöning för att den säger till.

Men hur kommer jag dit, från att hunden står och skäller som en galning eller kastar sig i kopplet eller hoppar som en studsboll?!?

Jo – nyckeln är avstånd. Du måste börja träningen på det avstånd där hunden kan ta en godis och innan alla kast i kopplet och skall börjat. Innan hunden börjar med alla dessa tokiga saker så kommer det finnas små tecken. Kanske fryser hunden till en halv sekund, stirrar på den saken som utlöser en reaktion. Där flyger det en godis in i munnen. OJ! Och så gör man massa gånger.

Till man en dag vågar vänta en sekund när hunden fryser till. Och man kollar på hunden. Vad gör den? Det tar lite extra tid, hjärnan arbetar. Och helt plötsligt vänder sig hunden mot dig. ”Matte! Var är min godis? Den där läskiga hunden betyder ju godis? Var är det?” Då belönar vi massor och kanske byter vi riktning, eller går och gör någon rolig aktivitet. Vissa hundar (de flesta?) klarar inte av att efter skvallret fortsätta mot hunden/bilen/katten utan att det blir för svårt. Blir det för svårt så kommer den där reaktionen som vi inte vill ha. Så en riktningsändring eller en sväng ut från vägen för aktivitet kan vara en bra idé (bild från Karen Pryor).

Skvallerträning kan användas för att ändra känslor genom motbetingning. Och egentligen alla möjliga känslor. Det spelar ingen roll om hundmötet är jobbigt på grund av rädsla, exaltation eller frustration. Skvallerträning fungerar i alla de tillfällena. Men hallå, lugn nu. Vad är motbetingning? Motbetingning är när du ändrar hundens känslor och därmed reaktioner och beteende med hjälp av något som hunden gillar, som till exempel godis:

Motbetingning:
Innan träning kan det se ut så här:

Annan hund > rädd och skäller
Under träning
Annan hund > godis > gladare och mer positiv
Efter träning
Annan hund > glad och positiv

Exempel där du kan använda skvallerträning:
– Hundmöten
– Reaktioner på diverse fordon
– Skällande på ljud utanför boendet
– Jaktbeteenden, andra djur

Egentligen alla saker där du får en reaktion av hunden som du inte vill ha. På videon ser vi Ronja skvallra på dovhjort. Vi ser att hon fryser till innan reaktionen, som nu är att komma tillbaka och säga till mig 🙂

Separationsångest hos hund

Separationsångest är en del av paniksystemet, en av de sju grundkänslorna. Det är en djupt rotad och uråldrig känsla. Den är troligtvis utvecklad för att hålla ihop en flock/grupp/familj och skydda mot fara. I värsta fall känns separationsångest som en ren panikattack.

Det är ju inget vi önskar våra älskade hundar, eller hur? Ändå är det upp till hälften av alla hundar som någon gång lider av separationsångest och en av sex som känner det regelbundet. Orsakerna kan säkert vara många; ingen eller dålig ensamhetsträning, individer från hem med ”dåliga” eller inga mammor, myter om hur man ska träna hunden att bli självständig eller får valpen flytta från mamman för tidigt…?

Jag vet att det är känsligt att jämföra barn och hundar, men ger mig ut på den tunna isen ändå.

Vi är båda däggdjur och våra hjärnor fungerar ungefär lika. Jag tänker mig situationen med att låta ett barn skrika tills det tystnar är detsamma som mär man stänger dörren mellan sin valp och sig själv. Och väntar på att valpen blir tyst innan man går in igen. För man kan ju inte belöna gnällandet, eller?

Men man har sett att om man låter barn ”skrika tills de tystnar” så kan det skada barnet. Det kan leda till sämre intelligens, sämre hälsa, mer stress och ångest samt mindre samarbetsvillighet. Dessa egenskaper kan dessutom föras vidare till nästa generation. Att agera förebyggande, innan gråten kommer och barnet blir stressat ger större chans till självständiga barn än tvärtom. Barnet lär sig då att lita på världen och att relationer är stöttande. Att ge barnet vad de behöver leder till större självständighet framöver.

Att tvinga någon att bli självständig leder till mer beroende.

Men att jämföra hundar och råttor då, är det ok? Kan det som stämmer för råttor även stämma för hundar?

 Man har sett att om inte råttbebisar har en omhändertagande mor de 10 första dagarna (likställt med 6 månader för människa) i livet så kommer de bli nervösa i nya situationer resten av livet. Råttor som blivit väl omhändertagna växer alltså upp mycket mindre stresskänsliga.

Och kan det som stämmer för apor, även stämma för hundar? Och om apor och hundar kan jämföras, kan vi då jämföra människor och hundar också? Lite bara…

Apor utan mamma men med mycket kontakt av andra unga apor har setts med ett normalt socialt beteende och fungerar bra i en social situation. De uppvisar dock stora problem med förändringar i miljön, såsom korta separationer, senare i livet. Om de haft en fostermamma utvecklar de dock effektiva strategier att hantera sådana situationer med.

Man har ju faktiskt även sett att den tidiga miljön hos hundar (ja, nu är vi äntligen inne på hundar!) har långvariga effekter på beteende och hanteringsstil i stressiga situationer. Man har också sett att det som främst förklarar sambandet med rädslor hos hund är kvalitén av omvårdnaden från mamman och socialiseringen under valptiden.

Bra, omhändertagande och omvårdande mammor är alltså en superviktig del i alla dessa djurs liv. Men vad händer då när de tas ifrån sin mamma? Kan det påverka hur den utvecklas hos oss djurägare?

Vissa studier visar att den känsligaste tiden hos valpen är mellan 6-8 veckor och att separera mamma-valp här ökar risken för problembeteenden som vuxna.

Och en tvist i Karolinas inlägg (länk nedan) är då hon jämför katter och hundar. Där kattens sociala fönster är mellan 2-7 veckor och hundars är mellan 3-12. Men. Den lagliga åldern att sälja (och troligtvis då de flesta säljs) katter är vid 12 veckor och hundar vid 8 veckor. Något att fundera på…

Hur ska man då göra för att träna hunden att vara själv?
Separationsångest kan visa sig genom en mängd olika beteenden som skällande, gnällande, ylande, kissa inne, klösa och gräva, tugga på saker, orolighet, rastlöshet, kräkningar och diarré. Men vi kan nog anta att de flesta hundar mer eller mindre känner separationsångest när de lämnas ensamma. Och hur underlättar vi då för dem?

Träningen går till så att vi lämnar hunden, i så lång tid som hunden klarar utan att bli rädd och orolig. Detta är mycket individuellt. När vi kommer tillbaka kan vi ge en godsak eller bara ge hunden en snäll klapp. Det behöver inte vara en stor grej. Sen fortsätter vi med det vi höll på med innan. Man kan också lämna någon grej att tugga på, gå iväg och sen komma tillbaka och fortsätta med sitt. Man får prova sig fram vad som fungerar med sin hund. Men det finns vissa saker att förhålla sig till:

Se till att vara ledig om ni skaffar valp.
När man får hem en valp så ska man inte lämna den ensam. Den behöver tid på sig att vänja sig vid att vara utan mamman och syskonen, att lära känna er och sitt nya hem och att börja känna sig trygg. Under den här tiden så ska man bara vara med valpen och bygga relationen. När den börjar känna sig trygg kan träningen att vara ensam börja – i pyttesmå steg!

Låt den aldrig känna paniken som separationsångest är.
I träningen ska ni se till att ni ligger på en så bra nivå att valpen/hunden inte känner stressen av att vara själv. Om hunden börjar bli stressad då går ni för fort fram. Om hunden utsätts för att vara ensam innan den är redo kommer träningen gå bakåt och det kommer bli svårare att träna den i framtiden.

Bygg trygghet på andra plan av relationen.
Få din hunds förtroende via kontaktövningar och roliga upplevelser, mat och bus, gos och mys. Att bygga upp valpens självförtroende, förtroende och trygghet i hela relationen, i alla situationer kommer göra det lättare för hunden att vara trygg även när den lämnas ensam.

Trygg plats.
Gör en trygg plats som hunden kan vara på när den är ensam. En begränsad yta är ofta bra, men man får prova sig fram vad sin hund tycker är bäst. Ett litet krypin, en varm plats, en mjuk bädd eller under ett bord. Ni märker snart vart hunden söker sig.

Träna när hunden redan är trött.
Passa på att träna när hunden är trött, har varit på en promenad eller har fått mental träning. Tänk också på att hunden ska vara mätt och nöjd, då kommer det vara lättare. Genom att ge hunden de bästa förutsättningarna så ökar vi chanserna till att lyckas.

Belöna ”trötta signaler” (passivitetsträning).
Belöna hunden för att lägga sig själv, gärna en bit från dig. Belöna lugna signaler som att sucka eller vila huvudet. Detta hjälper hunden att vara lugn och gör att det är en känsla som är lätt att gå tillbaka till. Och det vill vi att hunden ska göra när vi tränar den i just detta.

Förutsägbarhet och rutiner.
Att hunden vet att du ska gå och du inte bara smiter iväg har visats minska stressen för hunden. Den kan då förutsäga vad som kommer att hända. Det innebär att om ni har gjort ett bra jobb med träningen så vet hunden inte bara att du går utan också att du kommer tillbaka och då kanske det händer nå kul, eller kommer en godsak. Säg gärna ”kommer snart” eller ”hej då” så har hunden koll.

Variera tiden, det är inte kul om det blir längre för varje gång.
Tänk på att inte bara öka tiden du är borta för varje träningspass. Det som händer då är att hunden vet att du kommer vara borta längre och längre för varje gång vilket kan öka stressen. Så variera tiden du lämnar hunden, men såklart inom intervallet som hunden redan är trygg att vara själv.

Fortsätt läsa ”Separationsångest hos hund”