Berättelsen om Ronja

Hon kom till oss lika snabbt som hon försvann.

Strax innan julen 2012 fick vi för oss att kolla på en hund som behövde ett nytt hem. Vi fick info om att hon var rädd för underlag och hade bott i ägarnas hall nästan hela livet. Hon vågade inte gå in på golvet. Men inga andra problem, hon kunde lämnas ensam och var snäll. Labrador. Nästan 7 år gammal.

Vi åkte och kollade på henne och blev kära direkt. Såklart. Kolla bara.

Vi sa JA. Vi tar henne. Men inte förrän efter jul eftersom vi skulle resa till familjen och dessutom flytta. På väg därifrån ringer telefonen.

”Ni måste ta med henne nu, annars måste vi avliva henne”

Det var ju ingen diskussion. Vi vände bilen och hämtade henne. Hennes ägodelar – en badrumsmatta, lite mat, ett halsband och ett koppel – fick följa med. Det var sen kväll så en tripp till djuraffären blev inplanerad för morgondagen.

Vi kom hem till lägenheten. Det var jobbigt att ta sig upp för den hala trappen i trapphuset och hissen var nästan ännu värre. Väl inne gick det ok att gå på laminatgolven, men inte på halt trägolv.

Konstig känsla. Att ha gått från två i familjen till tre. Bara sådär. Nu måste vi lära känna varandra. Vi bäddade åt henne i sovrummet. Hon la sig att sova i hallen, där hon sovit de senaste 7 åren. Kanske av vana, kanske för att det var där hon var trygg. Men det var en natt. En natt sov hon i hallen och resten av alla nätter fram till för några dagar sen så sov hon med oss i sovrummet. Ibland även i sängen.

Det tog bara några dagar. Sen var det som om hon alltid varit hos oss. Vi lekte. Vi gick promenader. Vi tränade på att gå på golv och i trappor. Men mest så var vi bara med varann. Som om hon var en självklar del av våra liv.

Den första april 2018.

Vi kliver upp som vanligt och Ronja vill ha mat. Hon är flåsig och vill inte gå på golvet som hon brukar. Hon äter och är orolig. Gnällig. Skällig. Vi går väl ut – hon kanske måste bajsa. Men hon haltar. Mycket.

Under de sista åren har hon haft problem med diskbråck och korsbandet i knät. Men vi har rehabiliterat. Simmat. Styrketränat. Och hon har blivit bättre. Så bra att hon får sina labberyck och njuter av livet igen.

Men den första april 2018 så njuter hon inte. Hon kissar, bajsar och går in igen. Utan att lukta på kiss efter vägen. Utan att försöka få godis för något trick hon lärt sig. Hon bara går. Haltande in igen.

Väl inne så är hon orolig. Gnäller, gnyr, kan inte lägga sig ordentligt. Hon vankar av och an och vill inte ligga nära. Hon går längst bort från mig och lägger sig. Hon mår inte bra. Jag och Anton behöver bara titta på varandra för att veta. Dagen vi pratat om, den är här. Dagen då Ronja måste lämna oss. Båda gråter.

Känslorna

Efteråt. När hon ligger på golvet hos veterinären. Död. Vad gör man? Hur fortsätter livet? Ska vi bara lämna henne?

En känsla av sorg. Över att man aldrig får lukta på henne igen. Den äckelgoda hundlukten. Pussa henne på nosen. Känna sig som en och samma på en lång promenad i skogen.

En känsla av lättnad. För hon har varit en ”problemhund” och nu blir livet lättare att hantera. Hon kunde aldrig tryggt följa med till nya ställen på grund av sin rädsla. Nu kan vi åka var vi vill. Nu kan vi vara borta en hel dag.

En känsla av skuld. För att känslan av lättnad finns där. Och för de gånger jag varit irriterad på henne, skrikit och blivit arg. De gånger jag inte orkat gå på långpromenad eller aktiverat henne. För att jag de senaste 5 månaderna har prioriterat annorlunda. Hon har kommit i andra hand.

En känsla av tomhet. Tomt när man vaknar. Tomt i soffan. Tomt i hjärtat. Hur lever man ens livet utan henne? Vad gjorde vi innan hon fanns med oss?

En känsla av glädje. För allt hon gav oss. För allt vi fick vara med om tillsammans. För att hon och Siri fick träffas innan hon försvann.

Ronja var underbar på alla sätt.

Alla älskade Ronja. Veterinärer. Vänner. Vänner som hatar hundar. Familjen. Alla. Hon charmade alla.

Hon var den snällaste på jorden. Hon ville vara med på allt. Hon ställde upp på alla tokerier jag hittade på. Hon var speciell på sitt härliga sätt. Hon var bra på hundspråk och kom överens med alla hundar. Hon gjorde oss till en familj.

Ronja var min bästa vän. Ronja var ren kärlek.

Tack för att du fanns denna tid på jorden. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *