Kategorier
Känslor och beteende

Separationsångest hos hund

Separationsångest är en del av paniksystemet, en av de sju grundkänslorna. Det är en djupt rotad och uråldrig känsla. Den är troligtvis utvecklad för att hålla ihop en flock/grupp/familj och skydda mot fara. I värsta fall känns separationsångest som en ren panikattack.

Det är ju inget vi önskar våra älskade hundar, eller hur? Ändå är det upp till hälften av alla hundar som någon gång lider av separationsångest och en av sex som känner det regelbundet. Orsakerna kan säkert vara många; ingen eller dålig ensamhetsträning, individer från hem med ”dåliga” eller inga mammor, myter om hur man ska träna hunden att bli självständig eller får valpen flytta från mamman för tidigt…?

Jag vet att det är känsligt att jämföra barn och hundar, men ger mig ut på den tunna isen ändå.

Vi är båda däggdjur och våra hjärnor fungerar ungefär lika. Jag tänker mig situationen med att låta ett barn skrika tills det tystnar är detsamma som mär man stänger dörren mellan sin valp och sig själv. Och väntar på att valpen blir tyst innan man går in igen. För man kan ju inte belöna gnällandet, eller?

Men man har sett att om man låter barn ”skrika tills de tystnar” så kan det skada barnet. Det kan leda till sämre intelligens, sämre hälsa, mer stress och ångest samt mindre samarbetsvillighet. Dessa egenskaper kan dessutom föras vidare till nästa generation. Att agera förebyggande, innan gråten kommer och barnet blir stressat ger större chans till självständiga barn än tvärtom. Barnet lär sig då att lita på världen och att relationer är stöttande. Att ge barnet vad de behöver leder till större självständighet framöver.

Att tvinga någon att bli självständig leder till mer beroende.

Men att jämföra hundar och råttor då, är det ok? Kan det som stämmer för råttor även stämma för hundar?

 Man har sett att om inte råttbebisar har en omhändertagande mor de 10 första dagarna (likställt med 6 månader för människa) i livet så kommer de bli nervösa i nya situationer resten av livet. Råttor som blivit väl omhändertagna växer alltså upp mycket mindre stresskänsliga.

Och kan det som stämmer för apor, även stämma för hundar? Och om apor och hundar kan jämföras, kan vi då jämföra människor och hundar också? Lite bara…

Apor utan mamma men med mycket kontakt av andra unga apor har setts med ett normalt socialt beteende och fungerar bra i en social situation. De uppvisar dock stora problem med förändringar i miljön, såsom korta separationer, senare i livet. Om de haft en fostermamma utvecklar de dock effektiva strategier att hantera sådana situationer med.

Man har ju faktiskt även sett att den tidiga miljön hos hundar (ja, nu är vi äntligen inne på hundar!) har långvariga effekter på beteende och hanteringsstil i stressiga situationer. Man har också sett att det som främst förklarar sambandet med rädslor hos hund är kvalitén av omvårdnaden från mamman och socialiseringen under valptiden.

Bra, omhändertagande och omvårdande mammor är alltså en superviktig del i alla dessa djurs liv. Men vad händer då när de tas ifrån sin mamma? Kan det påverka hur den utvecklas hos oss djurägare?

Vissa studier visar att den känsligaste tiden hos valpen är mellan 6-8 veckor och att separera mamma-valp här ökar risken för problembeteenden som vuxna.

Och en tvist i Karolinas inlägg (länk nedan) är då hon jämför katter och hundar. Där kattens sociala fönster är mellan 2-7 veckor och hundars är mellan 3-12. Men. Den lagliga åldern att sälja (och troligtvis då de flesta säljs) katter är vid 12 veckor och hundar vid 8 veckor. Något att fundera på…

Hur ska man då göra för att träna hunden att vara själv?
Separationsångest kan visa sig genom en mängd olika beteenden som skällande, gnällande, ylande, kissa inne, klösa och gräva, tugga på saker, orolighet, rastlöshet, kräkningar och diarré. Men vi kan nog anta att de flesta hundar mer eller mindre känner separationsångest när de lämnas ensamma. Och hur underlättar vi då för dem?

Träningen går till så att vi lämnar hunden, i så lång tid som hunden klarar utan att bli rädd och orolig. Detta är mycket individuellt. När vi kommer tillbaka kan vi ge en godsak eller bara ge hunden en snäll klapp. Det behöver inte vara en stor grej. Sen fortsätter vi med det vi höll på med innan. Man kan också lämna någon grej att tugga på, gå iväg och sen komma tillbaka och fortsätta med sitt. Man får prova sig fram vad som fungerar med sin hund. Men det finns vissa saker att förhålla sig till:

Se till att vara ledig om ni skaffar valp.
När man får hem en valp så ska man inte lämna den ensam. Den behöver tid på sig att vänja sig vid att vara utan mamman och syskonen, att lära känna er och sitt nya hem och att börja känna sig trygg. Under den här tiden så ska man bara vara med valpen och bygga relationen. När den börjar känna sig trygg kan träningen att vara ensam börja – i pyttesmå steg!

Låt den aldrig känna paniken som separationsångest är.
I träningen ska ni se till att ni ligger på en så bra nivå att valpen/hunden inte känner stressen av att vara själv. Om hunden börjar bli stressad då går ni för fort fram. Om hunden utsätts för att vara ensam innan den är redo kommer träningen gå bakåt och det kommer bli svårare att träna den i framtiden.

Bygg trygghet på andra plan av relationen.
Få din hunds förtroende via kontaktövningar och roliga upplevelser, mat och bus, gos och mys. Att bygga upp valpens självförtroende, förtroende och trygghet i hela relationen, i alla situationer kommer göra det lättare för hunden att vara trygg även när den lämnas ensam.

Trygg plats.
Gör en trygg plats som hunden kan vara på när den är ensam. En begränsad yta är ofta bra, men man får prova sig fram vad sin hund tycker är bäst. Ett litet krypin, en varm plats, en mjuk bädd eller under ett bord. Ni märker snart vart hunden söker sig.

Träna när hunden redan är trött.
Passa på att träna när hunden är trött, har varit på en promenad eller har fått mental träning. Tänk också på att hunden ska vara mätt och nöjd, då kommer det vara lättare. Genom att ge hunden de bästa förutsättningarna så ökar vi chanserna till att lyckas.

Belöna ”trötta signaler” (passivitetsträning).
Belöna hunden för att lägga sig själv, gärna en bit från dig. Belöna lugna signaler som att sucka eller vila huvudet. Detta hjälper hunden att vara lugn och gör att det är en känsla som är lätt att gå tillbaka till. Och det vill vi att hunden ska göra när vi tränar den i just detta.

Förutsägbarhet och rutiner.
Att hunden vet att du ska gå och du inte bara smiter iväg har visats minska stressen för hunden. Den kan då förutsäga vad som kommer att hända. Det innebär att om ni har gjort ett bra jobb med träningen så vet hunden inte bara att du går utan också att du kommer tillbaka och då kanske det händer nå kul, eller kommer en godsak. Säg gärna ”kommer snart” eller ”hej då” så har hunden koll.

Variera tiden, det är inte kul om det blir längre för varje gång.
Tänk på att inte bara öka tiden du är borta för varje träningspass. Det som händer då är att hunden vet att du kommer vara borta längre och längre för varje gång vilket kan öka stressen. Så variera tiden du lämnar hunden, men såklart inom intervallet som hunden redan är trygg att vara själv.

http://blog.smartanimaltraining.com/2013/09/16/animal-emotions-the-driving-force-behind-our-dogs-behaviors/

http://illis.se/en/maternal-separation/

https://www.psychologytoday.com/blog/moral-landscapes/201112/dangers-crying-it-out

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *