Hur hundträning speglas av vårt samhälle

Vill börja med att vara tydlig med att när jag säger hundträning menar jag även hunduppfostran, då jag är en av dem som anser att träning och uppfostran är samma sak. Vi kan inte skilja på inlärning och inlärning, bara för att den ena sker på en träningsplan och den andra i hemmet eller att den ena är kontrollerad av oss och den andra händer när vi vill ha en paus framför TV:n. Inlärning sker på samma sätt, oavsett var eller när, så varför ska vi använda olika metoder eller göra på olika sätt under träning eller uppfostran…?

 
Tillbaka till ämnet:
Samhället är till stor del uppbyggd på straff eller hot om straff. Vi har fängelser, böter och andra anmärkningar av fel beteende. Man kanske får höra när man gjort något fel på jobbet eller glömt handla något till hemmet.
 
Bra uppförande och rätt beteende förväntas av oss, kanske och ofta, utan någon uppmärksamhet. Vi ska veta vad som är rätt och fel och hålla oss till det. Helst utan lön för mödan, en klapp på axeln eller hejarop. Det ska bara göras. Men gör någon fel, då blir det minsann livat. Är detta rimligt? Och är detta kanske något som speglar hur vi tränar våra hundar?
 
Vi förväntar oss att de ska veta rätt och fel. Och gör de fel ska de få veta det. Och visst, kan de få en köttbulle i början, när de lär sig vad som är rätt, men när vi anser att de kan uppgiften, då ska den helst ske utan lön eller belöning. Är det rimligt? Varför ska man fortsätta jobba eller göra uppgifter som man kanske inte är motiverad att göra, utan lön? Ja, kanske reflekteras även detta i vårt samhälle, där arbetsgivare drar in på personal, där personal får mer och mer ansvar (var och varannan blir utbränd), men oftast förblir lönen densamma.
Varför uppmärksammar vi inte det bra? Varenda gång din arbetskompis eller din hund gör något bra, oavsett om det är förväntat, rätt, självklart eller en helt ny grej – uppmärksamma detta! Tänk vilken energi och positivitet som skulle spridas. Tänk vad lätt det skulle vara att göra rätt om man visste att det uppskattades, man fick något för det eller bara att känna positiviteten spridas när alla fokuserar på det som är bra och inte det som är dåligt!

Berättelsen om Ronja

Hon kom till oss lika snabbt som hon försvann.

Strax innan julen 2012 fick vi för oss att kolla på en hund som behövde ett nytt hem. Vi fick info om att hon var rädd för underlag och hade bott i ägarnas hall nästan hela livet. Hon vågade inte gå in på golvet. Men inga andra problem, hon kunde lämnas ensam och var snäll. Labrador. Nästan 7 år gammal.

Vi åkte och kollade på henne och blev kära direkt. Såklart. Kolla bara.

Vi sa JA. Vi tar henne. Men inte förrän efter jul eftersom vi skulle resa till familjen och dessutom flytta. På väg därifrån ringer telefonen.

”Ni måste ta med henne nu, annars måste vi avliva henne”

Det var ju ingen diskussion. Vi vände bilen och hämtade henne. Hennes ägodelar – en badrumsmatta, lite mat, ett halsband och ett koppel – fick följa med. Det var sen kväll så en tripp till djuraffären blev inplanerad för morgondagen.

Vi kom hem till lägenheten. Det var jobbigt att ta sig upp för den hala trappen i trapphuset och hissen var nästan ännu värre. Väl inne gick det ok att gå på laminatgolven, men inte på halt trägolv.

Konstig känsla. Att ha gått från två i familjen till tre. Bara sådär. Nu måste vi lära känna varandra. Vi bäddade åt henne i sovrummet. Hon la sig att sova i hallen, där hon sovit de senaste 7 åren. Kanske av vana, kanske för att det var där hon var trygg. Men det var en natt. En natt sov hon i hallen och resten av alla nätter fram till för några dagar sen så sov hon med oss i sovrummet. Ibland även i sängen.

Det tog bara några dagar. Sen var det som om hon alltid varit hos oss. Vi lekte. Vi gick promenader. Vi tränade på att gå på golv och i trappor. Men mest så var vi bara med varann. Som om hon var en självklar del av våra liv.

Den första april 2018.

Vi kliver upp som vanligt och Ronja vill ha mat. Hon är flåsig och vill inte gå på golvet som hon brukar. Hon äter och är orolig. Gnällig. Skällig. Vi går väl ut – hon kanske måste bajsa. Men hon haltar. Mycket.

Under de sista åren har hon haft problem med diskbråck och korsbandet i knät. Men vi har rehabiliterat. Simmat. Styrketränat. Och hon har blivit bättre. Så bra att hon får sina labberyck och njuter av livet igen.

Men den första april 2018 så njuter hon inte. Hon kissar, bajsar och går in igen. Utan att lukta på kiss efter vägen. Utan att försöka få godis för något trick hon lärt sig. Hon bara går. Haltande in igen.

Väl inne så är hon orolig. Gnäller, gnyr, kan inte lägga sig ordentligt. Hon vankar av och an och vill inte ligga nära. Hon går längst bort från mig och lägger sig. Hon mår inte bra. Jag och Anton behöver bara titta på varandra för att veta. Dagen vi pratat om, den är här. Dagen då Ronja måste lämna oss. Båda gråter.

Känslorna

Efteråt. När hon ligger på golvet hos veterinären. Död. Vad gör man? Hur fortsätter livet? Ska vi bara lämna henne?

En känsla av sorg. Över att man aldrig får lukta på henne igen. Den äckelgoda hundlukten. Pussa henne på nosen. Känna sig som en och samma på en lång promenad i skogen.

En känsla av lättnad. För hon har varit en ”problemhund” och nu blir livet lättare att hantera. Hon kunde aldrig tryggt följa med till nya ställen på grund av sin rädsla. Nu kan vi åka var vi vill. Nu kan vi vara borta en hel dag.

En känsla av skuld. För att känslan av lättnad finns där. Och för de gånger jag varit irriterad på henne, skrikit och blivit arg. De gånger jag inte orkat gå på långpromenad eller aktiverat henne. För att jag de senaste 5 månaderna har prioriterat annorlunda. Hon har kommit i andra hand.

En känsla av tomhet. Tomt när man vaknar. Tomt i soffan. Tomt i hjärtat. Hur lever man ens livet utan henne? Vad gjorde vi innan hon fanns med oss?

En känsla av glädje. För allt hon gav oss. För allt vi fick vara med om tillsammans. För att hon och Siri fick träffas innan hon försvann.

Ronja var underbar på alla sätt.

Alla älskade Ronja. Veterinärer. Vänner. Vänner som hatar hundar. Familjen. Alla. Hon charmade alla.

Hon var den snällaste på jorden. Hon ville vara med på allt. Hon ställde upp på alla tokerier jag hittade på. Hon var speciell på sitt härliga sätt. Hon var bra på hundspråk och kom överens med alla hundar. Hon gjorde oss till en familj.

Ronja var min bästa vän. Ronja var ren kärlek.

Tack för att du fanns denna tid på jorden. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan.

”Det går ju inte att träna en tuff bruksras med köttbullar!”

Detta är ett inlägg jag gått och funderat på länge, men som jag inte riktigt får någon rätsida på…

Hur funkar det egentligen med att individanpassa träning och behöver man använda olika inlärningsmetoder och inlärningsprinciper på olika raser?

När man diskuterar träning av hundar så är det ofta någon som kommer med kommentaren: ”ja, men det fungerar inte på min hund” eller ”min hund kräver hårdare tag” eller kanske ”jag har ju en schäfer, en brukshund, inte en liten pudel…”. Men vad menar de egentligen? Att det inte fungerar att använda sig av godis och positiv förstärkning på vissa raser? För det stämmer ju inte, vi använder ju oss av de metoderna med lejon, noshörningar och björnar, då borde det ju fungera på alla hundar!

Självklart ska vi individanpassa träningen! Men det betyder ju inte att vissa behöver bestraffning för att lära sig eller att man måste ta till ”hårdare” metoder för att de ska förstå? Att anpassa träningen efter individen är ju inte att välja mellan positiv förstärkning eller bestraffning!

Jag anser att individanpassningen sker genom att man väljer en belöning som just den hunden gillar, man tar ut ett avstånd till en annan hund som fungerar för just den individen, man har en belöningsfrekvens som gör att just den individen inte blir frustrerad och så vidare. Att individanpassa innebär också att man tar hänsyn till denna individs tidigare erfarenheter, arv och situationen den befinner sig i just nu. Man individanpassar alltså de små detaljerna i varje träningsupplägg, men inte hela träningsprincipen! Man kan alltså fortfarande använda positiv förstärkning till ALLA individer, det funkar!

Men varför blir det så fel här då? Varför tror en del att individanpassning är att inte kunna använda snälla metoder? Varför tycker en del att deras hundar behöver ett hårdare tag för att lyssna?

Läste nånstans att det verkar som att vallhundsraser, såsom till exempel schäfer, som jag ofta får höra att man måste vara hård mot, skulle kunna vara lättare att dressera med negativ förstärkning än andra raser. Detta för att dessa hundar oftare svarar på en korrigering med att bli ännu mer intensiva i sin kontakt med föraren.  Det finns även forskning på att hunden blir mer uppmärksamhetssökande när den tränas med både negativ och positiv förstärkning (läs mer i mitt inlägg om operant inlärning).

Att hunden visar ägaren mer uppmärksamhet tolkas alltså i detta fall som att hunden behöver tränas med den metoden, men egentligen gör den allt för att försöka lugna föraren…

Så kan det vara så att de raser som anses vara tuffa ”svarar bättre” än andra raser på bestraffning eller hårdare metoder och därför anser man att man måste använda dessa, för de fungerar ju? Är det de raser vi avlat mest på som lättast går att bestraffa? För det har visat sig att vargar (och jag har hört detsamma om ur-raser) inte kan tränas med annat än positiv förstärkning, då de väljer att inte vara med om någon annan metod används.

Eller är det så att de ”tuffare” raserna kräver hårdare bestraffning för att lyssna än en liten sällskapshund? Och därför anser man att man måste vara hårdare?

Oavsett så låter det ju underligt att man MÅSTE träna en schäfer eller rottweiler med hårdare metoder, när en varg kan tränas med godis? Och varför ska vi använda hårdare metoder på hundarna bara för att de under så många år med oss lärt sig att hantera detta utan att säga ifrån?

MYTHBUSTING MONDAY: The belief that "SOME dogs need [insert aversive method or tool]."Aversive: Anything a dog would…

Opslået af 4Paws University på 27. marts 2017